Västgötaspets
Pigg, vänlig och följsam svensk mångsysslare
Sedan gammalt och även i dag används rasen till att valla nötboskap. Västgötaspetsen är mycket lättlärd och visar fina resultat inom aktiviteter som lydnad, spår- och sökarbete samt i agility, freestyle och nosework. Den arbetar även bra som eftersökshund på vilt. Rasen också en vänlig, påhittig och glad familjehund.
Västgötaspetsen är lågbent, kraftig och långsträckt. Rasen är i typen ursprunglig och varglik i allt utom storleken. Mankhöjd är 31–33 cm och vikt 9–15 kg. Den har en kraftig benstomme och bröstkorg. Färgen är viltfärgad, grå, brun eller röd med mörka och ljusa schatteringar. Vita tassar och bröstfläckar förekommer. Ett av rasens främsta kännetecken, stubbsvansen, är medfödd men alla svanslängder är godkända. Längden på svansarna i en valpkull kan variera från stubb till lång. Pälsen är halvkort, hårt och tätt liggande täckhår med mycket tät och mjuk underull.
Det är en orädd liten hund, vars hållning och uttryck vittnar om vaksamhet, livlighet och energi. Västgötaspetsen är robust och tålig och kan bli mycket gammal. Den är också mycket lättlärd och därför användbar till de mest skiftande uppgifter och bör få sysselsättning i någon form för att må bra. Västgötaspetsen vill gärna känna sig fri och sätter stort värde på att få gå okopplad men detta kräver träning.
Pälsen är lättskött och badas vid behov. Den fäller regelbundet.
Västgötaspetsen är en sund och frisk ras, utan kända rasbundna sjukdomar.
Västgötaspetsen är en mycket gammal svensk spetsras, en av Sveriges nationalraser. Som typ är den känd sedan vikingatiden. K-G Zetterstén och Björn von Rosen upptäckte och räddade den gamla lantrasen i början på 1940-talet, vilket ansågs som en kynologisk sensation. Den erkändes av Svenska Kennelklubben och fick en egen rasbeskrivning 1943. Rasens namn ändrades 1953 till västgötaspets, tidigare kallad svensk vallhund.
Denna text är framtagen av skk.se eller i samarbete med rasklubben.